Varning: gnäll
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.
Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).
Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).
Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.
Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.
Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.
Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!
Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.
Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..
För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).
Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute. Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.
Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.
Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.
