Varning: gnäll
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.
Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).
Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).
Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.
Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.
Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.
Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!
Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.
Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..
För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).
Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute. Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.
Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.
Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.
Lika bra att sluta drömma
Mitt liv är slut. Nej, jag är inte död eller ens döende, i alla fall inte mer än vi, allihop, från den dagen vi föds. Faktiskt, beroende på hur man definierar ”leva” kanske jag kommer att finnas här i väldigt många år. Olyckligtvis brukar vi ha väldigt långa ”liv” i vår familj.
Det jag menar är att varje litet hopp jag kan ha haft om att få ut något av livet är borta. Jag borde ju ha förstått tidigare. Som den kloka lilla grodan borde jag ha gett upp och drunknat. Den dumma grodan vinner, någon räddar honom. Ingen kommer att rädda mig och jag vill faktiskt inte bli räddad av någon annan. Om jag inte kan rädda mig själv, vill jag inte bli räddad. Och det kan jag inte. Så, som jag sa, det är slut nu.
Du kanske undrar vad som har ändrat sig sen igår kväll. Jo, på ett sätt har en massa saker ändrats. Det verkar som jag kommer att sitta fast i det här helvetet där jag ”bor” -antagligen hela ”livet”. Min enda chans att komma härifrån har just försvunnit. Jag kan inte berätta vad som har hänt, det gör mig fortfarande för ledsen. Jag vet inte ens alla omständigheterna. Antagligen kommer jag inte att vilja veta.
För det andra, jag har fått andra dåliga nyheter. Jag kan inte berätta vad det gäller heller. Du skulle antagligen inte förstå. Det var i alla fall det enda jag hade kvar att hoppas på, förutom att komma härifrån.
Nu är det dags att inse fakta. Jag kommer aldrig att lyckas med någonting. Det skulle jag ha fattat för länge sen. Jag har misslyckats i fler år än jag vill minnas. Sanningen är att jag aldrig har lyckats med någonting sen jag slutade skolan.
Dags att ge upp. Dags att sluta försöka. Varför ska jag utsätta mig för alla besvikelser när det är uppenbart att inget någonsin kommer att gå? Varje gång jag tillåter mig att hoppas, krossas de förhoppningarna, förr eller senare.
Den här gången borde jag vara smart och sluta. Sluta försöka, sluta hoppas, sluta lida. Fast det där sista kommer inte att gå. När jag ser på andra runtom kring mig, kommer de oundvikliga jämförelserna att dyka upp. Varför har hon lyckats i livet, när jag inte har det?
Självklart är det bara mitt eget fel. Jag är född sån här. Programmerad för att misslyckas ända sen födseln. Jag har försökt så mycket som jag har kunnat. Så mycket som jag har klarat av. Vilket grymt skämt.
Jag läste någonstans att vi, mänskligheten, jorden, universum, kanske bara är en enda stor simulation, skapad av några oerhört avancerade varelser. I så fall måste de ha gjort det enbart av elakhet. Verkar inte allt vara bara ett enda, stort, grymt, sadistiskt skämt?
Så nu är det dags. Dags att bli smart. Dags att äntligen lära mig något av mitt liv och ta konsekvenserna av det. Kanske kommer det att göra lite mindre ont om jag slutar försöka.
Bara för att jag har en fruktansvärd dag…
… (nej, ett fruktansvärt liv)…
Spray fuskar
Fy skäms Spray! Jag är verkligen besviken. I flera år har jag haft en Spraymejladress. När ”nya” Spray kom, blev jag glad och började använda min Sprayadress mycket mera än förut, därför att POP ingick i basutbudet. Nu kan jag mycket väl förstå om den ekonomiska krisen innebär att man inte längre kan erbjuda POP gratis. Däremot är jag väldigt negativ till att Spray försökte smyga igenom förändringen. De meddelade inte mig eller någon i min familj, som också har Sprayadresser. Plötsligt fungerade bara inte POP-funktionen. Dåligt! Jag kommer visserligen att ha kvar den nedgraderade Sprayadressen som reserv, och för filförvaring, men jag har numera lite svårt att lita på Spray.
Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Så besviken
Jag kan inte låta bli att känna mig besviken. Idag såg jag för första gången hur min LiveJournal ser ut för den som inte är inloggad – dvs de flesta av mina kompisar. Kanske väntar jag mig för mycket, men jag valde faktiskt avsiktligt ett ‘basic’-konto så jag skulle få en snygg blogg, utan de flesta funktioner betalkontona har. Och nu har de hittat ett sätt att snuva oss dubbelt upp. Vi får nöja oss med de grundläggande, enklare funktionerna, men måste ändå stå ut med annonserna.
Jag hatar annonser på sajter jag besöker. I alla fall oftast. Jag vet några sajter där för det första annonserna är så diskreta att om jag inte letar efter dem märker jag dem inte, och för det andra är annonserna så riktade. Jag hittar varor och tjänster som jag är intresserad av. Men i de flesta fall är annonserna en ögonpina. Och nu har LJ sällat sig till de där giriga typerna. Ursäkta, men det är faktiskt så jag känner det. Om inte LJ hade varit ett så trevligt community skulle jag sluta använda det, men från och med nu tror jag inte att jag kommer att blogga där. Jag ska bara lägga ut en länk till min riktiga blogg/hemsida. Den som är intresserad av mina inlägg får klicka på länken och gå vidare från sajten.
