Varning: gnäll
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
1990-talet
Ok, det var det. 1990-talet försvinner längre och längre tillbaka i det förflutna. Från och med nu måste jag betrakta berättelser/tv-serier/filmer osv från 1990-talet som ”historiska”. Det känns konstigt. Jag hade ju knappt vant mig vid ”nollnoll-talet” och nu är vi på tiotalet? Hur som helst, Arkiv X, Roswell och de där andra ”stora” 90-talsserierna är nu historiska, på det sättet att man inte längre kan se dem som mer eller mindre ”nutid”. Inte som Heroes, FlashForward, Being Human mm. Det känns lite hemskt, men jag antar att man bara måste acceptera och gå vdare. Kanske skulle det vara lättare om bara tv-serierna, filmerna och musken var lite bättre.
Vaf? Mentalsjuka fantasier
Nyligen läste jag den här artikeln och den gjorde mig rasande. I den står det att en av de vanligaste sexfantasierna hos kvinnor är att bli våldtagen? Vaf? (Som Berglin säger.)
Jag fattar verkligen inte det här. Om någon för några år sen hade frågat mig om jag trodde att kvinnor hade fantasier om att bli våldtagna hade jag sagt nej. Men uppenbarligen är det sant. Det är totalt främmande för mig och de kvinnor jag känner bäst.
Det är helt mentalsjukt. Deras omdömeslösa fantasier kan göra livet svårare för andra kvinnor (eller förstöra deras liv för alltid). Det borde de tänka på innan de går ut med de där fantasierna.
Faktiskt får det mig att undra om jag verkligen är en kvinna, och om jag inte är det, vad är jag då?
Kul video
Eftersom jag behöver tänka på något annat och skratt är nyttigt, tänkte jag dela med mig av den här videon: 
.
Hoppsan
Jag läste det här och tyckte det var (vågar jag säga kul?) I framtiden hoppas jag att han väljer ett säkert rör och ett som tillhör honom. Så slipper han nog problem. Hihi.
