Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Då slog det honom…
Det här hittade jag på en nyhetssajt:
När det gäller homosexuella shejker var det så att för flera år sen började en ung vän till mig att arbeta för sin farbrors företag i ett av Arabemiraten. Han blev presenterad för en av shejkerna på platsen och memorerade så noga orden shejken hälsade honom med, så han skulle kunna använda hälsningsfrasen när han träffade andra dignitärer. Det var inte förrän han hade använt frasen i ett par dagar som någon översatte den för honom, och då insåg han varför alla hade stirrat så konstigt på honom när han upprepade shejkens hälsning. Frasen betydde ”Mm, du har verkligen en snygg bakdel.”
Det här påminner mig om något liknande. En av min mammas kollegor var gift med (och är antagligen fortfarande det) med en ingenjör som brukade jobba mycket i Saudiarabien, Jemen, Förenade Arabemiraten osv. Den här typen var en riktig skitstövel, och jag tålde honom bara inte. Hur som helst, berättade han följande lilla historia för sin fru. Förmannen som hade hand om arbetarna sa så här om dem: ”De där typerna, de bara k****** och K******. Och mammas kollegas man tänkte: ”Konstigt, jag trodde inte att det fanns några kvinnor där.” Då slog det honom… ”Jaså. Det var så det var. Oj.” När jag hörde det här, kunde jag bara inte sluta skratta.
Hemliga svagheter
De flesta människor har antagligen några hemliga svagheter. Det har i alla fall jag. De flesta av mina läsare och kompisar vet att jag skriver fan fiction och slash. Ibland, när jag är riktigt nere och behöver bli på bättre humör, skriver jag också (fy på mig) slash om verkliga personer! Jag skulle naturligtvis aldrig någonsin lägga ut de här berättelserna någonstans. I alla fall inte om någon som inte har varit död i minst ett par hundra år.
(Jag blir också löjligt och meningslöst nog kär i sexiga kändiskillar. Sh. Berätta det inte för någon. Hehe.)
Hur är det med er då? Dela med er av era hemliga svagheter! Jag utmanar er!
